När kroppen säger ifrån…

Idag har varit en sån där dag där jag redan på morgonen kände att jag inte borde tagit på mig så här mycket jobb, för man orkar inte hur mycket som helst… Jag älskar verkligen mitt jobb men när det blir för mycket så hoppar jag lunchen och bara kör och det är så klart inte bra.

Jag har insett att jag lider av ett sk ”duktighetskomplex”. Jag går igång lite på att både jag själv och andra tycker att jag är ”duktig”.

-Oj hur orkar du jobba så mycket

-Du är grym som bara kör osv osv Då händer nåt i mig som jag tycker om… jag känner mig SÅ DUKTIG.

Jag pratar ofta om hur jag åker från det ena jobbet till det andra, hoppat över att äta för att jag inte hann och känner mig på nåt knäppt sätt lite nöjd… men vid närmare eftertanke borde jag uppfattas som rätt puckad som står och skryter om hur jag inte tar hand om mig själv.

Efter jag sminkat klart idag på Vardagspuls så sa kroppen ifrån ordentligt. Jag svimmade och fick kramper. När jag vaknade kändes det som mitt huvud skulle sprängas och jag insåg att jag slagit i huvudet i betonggolvet. Jag var så trött och insåg att nu räcker det. När ambulanspersonalen kom och vi pratat lite så tittar en av dom på mig och förklarade vad som kan hända om man kör på som jag gör och inte tar hand om sin kropp. Det är ingenting jag inte visste men för första gången någonsin insåg jag att detta var nog sista varningen… Jag måste tagga ner…

Jag blev rädd och lättad att hon fick mig att förstå allvaret. Att det är dom som älskar sina jobb, är drivna och omtyckta som oftast är dom som vaknar en morgon och inte kan ta sig ur sängen… Är det värt det? Så klart inte… Har nog ändå tänkt att det inte händer mig och det är ju bara så här mycket just nu osv… Men hon berättade att det kan gå så illa att man inte vill göra någonting på flera år om det vill sig illa… då brast det för mig och jag började gråta… så där okontrollerat… och hon tittar på mig med varm blick och säger:   -Du är ganska nära det jag pratar om va?

Nu ligger jag här nerbäddad i min säng och är glad och tacksam att jag svimmade, att jag träffade denna fantastiska ambulanspersonal, att jag har underbara kollegor och vänner som bara vill att jag ska må bra. Jag behöver inte vara duktig för att bli älskad varken av nån annan eller mig själv. 

Jag skriver detta för att jag tänker att det finns många av er som känner som jag och jag hoppas att ni, precis som jag kommer göra nu, LYSSNAR PÅ ERA KROPPAR.

Var rädda om er!

Kram Jessica

396156_522206521138255_767549163_n (1)-1

About the Author : Jessica Wahlgren

16 Comments

  1. Anneli 23 oktober, 2015 at 23:19 - Reply

    Fina Jessica, förstår precis vad du menar! Händer inte mig, händer andra! Har tänkt på det du skriver och har inte förstått hur du har orkat med jobb jobb jobb och mera jobb sen ska man hinna med privatlivet också! Har själv varit i den situationen och tänker nu på att varva ner! Har också svimmat på jobbet men då för att jag har fått alldeles för dålig sömn, då det har varit jag som har tagit hand om sonen då han inte har sovit bra på natten! Kroppen sa ifrån och nu hjälper sambon till mer, det var en väckarklocka för oss båda
    Ta hand om dig och chilla lite mer som Pernilla skriver, be om hjälp från nära o kära
    Kram Anneli

  2. Ann-Sofie Westerberg 22 oktober, 2015 at 21:44 - Reply

    Hej Jessica.
    Du måste vara rädd om dig. Inget är värt att bara jobba, inte äta och försöka vara till lags och vara duktig.
    Lyssna på vad kroppen säger.

    Been there done that!

    Ta hand om dig.

  3. Cissyp 22 oktober, 2015 at 09:37 - Reply

    Modigt att dela med dig. Vi är många duktiga flickor som kan lära av dig. Sköt om dig. <3

  4. Åsa 22 oktober, 2015 at 08:14 - Reply

    Fina fina Jessica! Du är klok som inser att du kört för hårt under en lång tid. Been there… Inget att leka med på ngt sätt. Nu ska du fokusera mkt på dig själv på bästa sätt. Uppskattar din blogg massor ska du veta och har följt dig länge! Många kramar och hoppas du vill fortsätta att blogga:))

  5. Daga Lamy 21 oktober, 2015 at 16:39 - Reply

    Åh fina vännen… Låter bra att du nu ligger nedbäddad och förstått allvaret. Jag känner igen mig själv men blivit mycket bättre på att säga nej till saker. Vi får väl påminna varandra <3

  6. Ann 21 oktober, 2015 at 15:02 - Reply

    Vi älskar dig även om du blir en soffpotatis!!!! Puss och ta hand om dig! Blev så rädd igår när du låg där. Puss ❤️‍❤️‍‍

  7. Annika 21 oktober, 2015 at 14:04 - Reply

    Det där låter inget vidare!! Nog för att jag själv är en sån som går till jobbet trots feber och strunt, men jag slarvar inte med kost och vila. Tänk på att du ska orka i många fler år.
    Pussokram, vila hela dan!

    ..och tack för att du tog dig tiden att maila mig och tacka för ett inlägg om hur arg man kan bli på sina barn <3

  8. Annika 21 oktober, 2015 at 12:43 - Reply

    Har tänkt det många gånger när jag läser dina inlägg…hur orkar hon!! Ta hand om dej.Stor kram till dej från mej!

  9. Jenny 21 oktober, 2015 at 11:12 - Reply

    För mig tog det två år att komma tbx! Jag körde enda in i kaklet av olika anledningar! Bromsa i tid! Kram å var rädd om dig! Du har bara ett liv❤️

  10. Helen 21 oktober, 2015 at 10:25 - Reply

    ”Det händer inte mig!” är nog det vanligaste. Förstod inte heller i våras att jag var så nära kanten … En kollega till mig vars fru bränt ut sig blev riktigt arg på mig när jag antydde att jag glömt hämta barn på fritids, kom inte ihåg möten längre osv. Då vaknade jag och blev alldeles tårögd. Han tittade mig i ögonen och sa ”Det är inte värt det!!”. Han berättade om sin fru som inte ens kan boka in ett kalas på helgen utan att få hjärtklappning, blir stressad även julen i september osv. Det var mitt wake-up call.

    Ta hand om dig tjejen, och jag är liksom du ”den duktiga” som går igång på att få beröm, hjälpa andra – men helt glömma bort mig själv. Hoppade av tåget helt i somras och flyttade utomlands med man och tre barn, har fortfarande inte kommit ikapp helt. Blir lite stressad av fullspäckat schema, eller alla helger som är inplanerade. Men det är mycket bättre än i våras.

    De varmaste kramar från mig – och jag hoppas innerligt du förstår att det är allvar! För er som är kring Jessica, åk förbi med en lunch/middag en fika och bara ät tillsammans, hon är fortfarande ”fröken duktig” så att be om hjälp ligger nog än så länge för långt bort <3

  11. Gunilla 21 oktober, 2015 at 10:20 - Reply

    Oj…känner inte dig men oj vad ledsen jag blev….var rädd om dig och varva ner…är helt övertygad om att dina nära och kära tycker du är duktig och fantastisk ändå:)

  12. Annsofie 21 oktober, 2015 at 09:06 - Reply

    Kära älskade du!!!

    Tänk att vi är så smarta (tror vi) att rädslan för att inte duga och vara good enough tar kål på oss.
    Som mest körde jag salongen 7 dagar i veckan mellan 07-23 plus två kroniskt sjuka barn i diabetes. Hade inte en vab dag i mitt liv , dom fick sova o äta på salongen. Gud så duktig jag var.
    Jag förkovrade mig i kunskap, kurser, photo,make up, bröllop,work shops och utbildningar…var aldrig tillräckligt duktig. Livrädd att missa något som gjorde mig sämre än bättre.
    Vilade aldrig i min kunskap!! Det var ju inget,snabb branch , snabb konkurrens.
    Gömde mig bakom att jag aldrig kan säga NEJ!! Möte på lunchen , skippa maten. Hem med bokföring och boka nya kurser och all tvätt från salongen, hoppa middagen!!

    En dag efter att jag separerat efter 12 år och sålt hus och gjort slutstäd och tagit på mig skulden för skilsmässan så jag var ju dessutom tvungen att skaffa två nya boenden till oss , för jag hade sårat!! Då ringde dom från nattis (jobbade ju sena kvällar) och undrade om jag skulle hämta min lilla Felix 4 år?? Då hade jag åkt hem (detta minns jag inte) och skulle låsa ipp min dörr , men den hade varit uppe hela dagen…mjölken hitta jag i hallen med min kaffekopp…
    Felix kom hem, jag tvingas till sjukskrivning men vill ljuga mig frisk och en dag ramlar jag i hop på jobbet och hjärtat hade fått stryk. Sen är det SVART I TVÅ ÅR!!
    Nu tio år senare är jag multisjuk har ingen salong och steks kött och hacka grönsaker samtidigt går inte. Bor mer eller mindre på sjukhus och organen har sagt upp sig.
    I dag är jag GLAD för sol, , vänner och ork en timme eller den där festen som kostar en veckas vila.
    Men, jag har fortfarande problem att acceptera detta livet för sen ska jag. ..Det finns inget sen och inget var värt något .
    Att vara duktig förstör oss kvinnor och vi smittar varandra med detta gift. Vi mäter oss i detta och exakt på två sekunder duger inte vi med en A- personlighet.

    Nu undrar jag hur kan vi behöva så mkt bekräftelse? Vad är farligt? Vad flyr vi ifrån?
    Jessica, stanna upp andas och förstå att just nu har du en skattkista i din hand. Du har makten att förändra, gräns sätta på precis samma sätt som du gör som mamma till våra skatter. Vi ser trötthet, blodsockerfall o stress. Vi själva är värda att ses av oss själva. NUUUU!!!

    GÖR SKILLNAD MITT HJÄRTA DU ÄR GRYM INNEFRÅN OCH UT ♡♡♡
    KRAMEN OM FRÅN ANNSOFIE

  13. sara 21 oktober, 2015 at 08:47 - Reply

    Krya på dig! Kram!

  14. Daniel 21 oktober, 2015 at 08:30 - Reply

    Kram!

  15. Blenda 21 oktober, 2015 at 03:53 - Reply

    Vila och ät ! Mådde som du men lyssnade inte utan fortsatte,började glömma saker och en dag när jag var på väg hem så mindes jag inte var jag bodde. Det var s å hemskt ! Varit sjukskriven i ett år och jag är fortfarande inte frisk. Orolig och förstår inte hur hjärnan bara kan sluta fungera ibland,tacksam att jag vågar berätta även om det inte är duktigt alls att inte kunna arbeta eller fungera i vardagen. Lycka till,kram,från mig som bor nästan granne med dig.

  16. Pernilla 21 oktober, 2015 at 01:03 - Reply

    Ta hand om dig nu min fina vän och lova att be om hjälp om det är något vad som helst. Vi alla dina vänner och familj finns alltid här för dig, det vet du! Och det där uttrycket är så sant – Fast det egentligen är så här , och då stämmer det till och med ändå bättre ; ”Att gå in i väggen betyder inte att man är svag, utan det betyder att man har varit för stark, för länge.” Våga vara svag – helt enkelt . Vårt nya motto, kanske haha… Eller i ditt fall borde det vara ; Våga Chilla! Puss från Nilla.

Kommentera